Det är dags

Längesen jag skrev. Tänker mycket men det blir inte så mycket på pränt.
Idag har varit en sån "där" dag. Trött och less på allt.
Mest less på mig själv.
Tappar mig själv och blir arg.
Varför måste jag vara så jävla duktig hela tiden?
Varför är det ingen omkring mig som säger att det är ok, du behöver inte hålla på hela tiden?
Varför måste jag känna att jag måste förklara, ursäkta mig hela tiden.
Usch!
Blir så lätt dränerad på allt vad energi heter.
Vill så mycket men gör så lite.
Detta att känna att "alla andra" minsann har det värre men klarar ALLT ändå, vem är du som säger att du är trött!! vill du inte?! synd!! gör det ändå!
Försöka förklara att jag faktiskt har en diagnos; fibromyalgi men jobbar heltid ändå, vill ta hand om hela världen, har verkligen ett engagemang för andra människor, vill så gärna finnas till för andra, göra en skillnad mellan en bra eller pissig dag för nån - MEN IBLAND....jag faller igenom mitt skyddsnät. Hårt.
Men stackars dig! Ojdå, så synd, men du, kan du bara göra det här för mig.........
Vet inte hur många gånger jag hör sånt.
Jag vill absolut inte att nån ska tycka synd om mig, men jag vill ha respekt för den människa jag faktiskt är!
Allt botas inte med: ut o promenera, bli smal så mår du bra!
En hel del kanske men....
Jag är bara en liten människa som ibland behöver få bekräftelse att jag kanske är bra ändå fast jag inte orkar allt. Jag är antagligen inte lika duktig som många andra, men jag är så trött på att jämföra mig med alla andra! Tänk om jag kunde skaka av mig det! Men, vet att det är i mig själv, men behöver så förtvivlat lite stöd, uppmuntran och nån som tar hand om mig!!!
Idag "erkände" jag på FB hur det kändes. Jag vet ju att alla inte har sånt himla bra liv hela tiden men vill gärna ge sken av det. Så även jag. Men så fick jag två inlägg som förändrade dagen. Två av mina FB vänner tog sig tiden att skriva uppmuntrande till mig! Fylldes av såna varma känslor att jag lyfte en meter!
Jag hoppas att mina inlägg till mina vänner har samma effekt ibland! Jag försöker hänga med i mina vänners glädjeämnen och sorgliga och jobbiga saker som händer dom. Skriver nåt uppmuntrande eller stödjande och idag fick jag tillbaks! :)
Ett inlägg var: Kram
Det andra: Du brukar ju alltid vara så positiv så det vore nästan onormalt om du inte har en och annan låg, dålig dag. Men det kommer att bli bättre igen. Balans i livet är inte gå på rät linje i mitten, det är att pendla och vingla fram mellan ytterlighetrna har jag lärt mig.
Så underbart och klockrent!!!!
Ibland behöver man bli påmind helt enkelt.
Livet.....
Så lite det behövs ibland......

Detta är trots allt en okej dag.
Var och sa hej till pappa igår på asklunden.
Tycker det är en sån vacker plats, tror att pappa är nöjd med valet.
Jag känner frid där i alla fall.
Men jag saknar dom, pappa och Carina.
I mitt hjärta alltid. <3

<3

Jul igen

Jaha, nu vart det jul igen.
Fick inte gjort hälften av vad jag tänkt men den kom ändå!
Har haft trevliga o mysiga dagar.
Har haft hela min nära familj här, underbart<3
Sen är det första julen utan pappa o Carina.
Det gör faktiskt ont.
Jag har inte sett mina systerbarn o det är jag ledsen för.
Får fixa till det på nåt sett.

Har lite annat jag måste fixa till också.
Mår inte alltid så bra, varken kroppsligt eller själsligt.
Att det ska vara så svårt att bli hel!
Hatar känslan att inte vara bra nog.
Att undra.
Att tro.
Tillit är svårt, så svårt.

Var går gränsen för när man ska känna tillit?
När man är utsuddad? Av sig själv!

Vad är en människa värd?
I vilken valuta?
Hur intresserad ska man vara i värdet av en människa?
Hur skall man öka i värdet?
Behövs det?
Och i vilka/vilkens öga vill man bli betraktad som värd nåt eller inte?
Kanske mest i sina egna ögon.
Men hur gör man det?
Om man inte förstår eller känner sitt värde,
hur vet man?
Ämnet kärlek skall jag nog inte gå in på idag.
Är så trött så det får vila lite i huvudet till.

Gott slut!
<3

Carina systeryster

På fredag fyller du 51 år.
Älskade storasyster, vad jag saknar dig!
Här har ju hänt mycket som du säkert vet.
Jag är helt övertygad om att du och pappa är tillsammans "där nånstans",känns iallafall väldigt bra att tänka så.

Det var väldigt jobbigt när pappa dog.
Hjärtat går ju sönder lite varje gång när nåt traumatiskt händer.
Konstigt att jag fortfarande funkar riktigt tänker jag ibland.
Jag fick en sån fullständig känsla av övergivenhet!
Först försvinner du, sen pappa.
Herregud,känner mig som ett får på drift, behöver min flock!
Jag kan fortfarande inte acceptera att du var tvungen att dö.
Förstår uppriktigt inte varför.
Ser fortfarande ingen mening med det.
Du sa ju att allt händer av en anledning, och jag väntar fortfarande på den!
Kanske inte har det bästa tålamodet i världen, men det finns gränser!
Eller hur?

Men, dagar går och världen snurrar ju precis som alltid.
Och du vet ju vad jag tycker o känner.
Just nu känns det jobbigt,rörigt inuti inför fredag. Vet inte varför, kanske för att ytterligare en födelsedag kommer som du inte är med på, sen kommer en till o en till och kanske till slut så måste jag acceptera att du är borta!
Och jag vill inte det.

Men systeryster,tänder ditt ljus o pratar o sänder tankar till dig.
Jag hoppas så att du o pappa är med oss!

Kärlek <3

ps.bilden har jag "stulit" från Lotta,hon tar dom mest fantastiska bilderna!Älskar denna! ds.