Jag var 8 mil ifrån pappa när han dog.
8 mil, så nära men ändå så långt bort.
Jag hade viljat krama honom och säga hur mycket jag älskar honom och hur mycket
han betyder för mig.
Jag fick sagt det ändå när jag kom, men till en kall kropp, ett skal, men trots det:
MIN PAPPA!
Så overkligt.
Han men ändå inte.
Herregud, min pappa är död!!
Ingen låtsaslek längre i huvudet, pappa är på sitt rum på hemmet.
Nej, han ligger här, borta från sjukdom o plågor. Skönt.
Ja, för honom.
Måste tycka o tänka det egentligen för hans skull, men för min, vår?
Egoister är vi alla tror jag.
Jag är det absolut nu, jag vill ha pappa kvar!
Men, jag älskar honom tillräckligt för att förstå att han måste få gå.
Han har gett oss och många andra så mycket. Det är dags nu. Jag vet. Men det gör så ont.
Paniken igen....
Vill inte bli lämnad ensam.
Vill inte att hans minnen försvinner, vi mister så mycket!
Men, med 8 mil kvar så klarade pappa ändå av att lämna oss.
Det var bra, egentligen.
Älskade, finaste o bästaste pappa! Du vet hur mycket du betyder för oss, nu får vi
leva livet utan dig men med grunder som du lärt oss.
Det kommer att gå bra, du har gjort ett bra jobb pappa, vi är OK, vi är bara ledsna och vi sörjer dig men vi är egentligen OK.
Vi får ge det lite tid.
Men vi är OK tack vare dig!
Älsk o puss o kram!
Titti - dotter nr.2
