Monas begravning 2010-05-04


Det blev så jobbigt som jag tänkt o trott.
Dagen som vi fasat för, sovit dåligt för är här.
Det är precis som om man tror att: om jag stoppar huvudet i sanden så har det här med Mona aldrig hänt, om vi inte går dit så är Mona inte död!

Jisses, så konstiga o dumma vi människor är!
eller handlar det om överlevnadsinstinkt?

På samma gång som det är "roligt" att träffa människor man inte träffat på ett tag, är det hemskt att känna sig glad att jag får träffa dom igen pga Monas begravning!

Hm, blir en känslomässig konflikt inuti mig.

Men, dagen och ceremonin fortsätter.
Bryter ihop när jag ser I fullständigt gråta över sin fru.
Känner det svårt när min man gråter över sin foster-mamma, kan jag trösta? Hjälper det att jag smeker honom över kinden, håret o puffar hans axlar för att säga: jag finns här, jag förstår att du är ledsen för att hon lämnat dig,oss?

Känner en sån overklighetskänsla när vi står framme vid hennes kista. Mona...
Kan inte förstå att hon ligger där. Kunde inte förstå att Carina låg i kistan heller.
Tänker konstiga tankar...
Tänk om det bara är på låtsas? Undrar om Mona verkligen finns där i? Precis samma som tankarna på Carinas begravning.

Varför i himlens namn skulle dom lägga en död människas kropp i en sluten kista, för att ställa den i kyrkan, för att vi ska komma dit o ta farväl av en kropp, för vadå?

Hur kan dom vilja ligga där?

Dom är ju inte där!
Jag hade nog inte viljat att min kropp låg där i kistan.

Hellre i ett frysrum tills det var dags att kremera mig.

Ok, kistan kan få stå i kyrkan som en symbol för mig, men min döda kropp vill jag ha i kylen tills det är dags!

Jag har aldrig varit mycket för att visa upp tomt skal, varför börja när jag är död?

Konstiga tankar!! Blir man lite konstig när man mister en nära o kär människa?

Vad är nyttan med allt detta tänk?

Jag är så ledsen för att Mona dog. Jag är så ledsen för att Carina dog.
Dom betydde bägge två nåt för mig, på olika sätt men ändå. Dom BETYDER för mig.

Jag vill verkligen inte att dom ska vara borta.

Jag vill verkligen inte att mina andra kära ska behöva känna smärtan.

Jag vill verkligen inte....

Detta är jobbigt, känner sorgen efter Carina igen, tomheten igen.

Men detta är livet. Och ändå, jag vill verkligen leva, ta tillvara allt, älska så mycket som möjligt.

Jag tycker att vi är skyldiga alla som varit tvungna att gå lite för oss att verkligen leva!

Ska försöka göra det nu....

Älsk o kramar till alla som jag älskar o bryr mig om!

<3